Ett av livets alla dilemman. Jag funderar mycket över det. Lever i en värld där jag ofta säger att det jag inte vet mår jag inte dåligt av. Det är ju på sätt och vis helt rätt. Ibland kan det dock vara så att jag mår bättre av att veta. Som i de fallen då man föreställer sig värkligheten och gör den så mycket värre en vad den egentligen är. Eller de gånger man lever på ett hopp som egentligen är falskt. Besvikelsen gör ont. Men det är lättare att acceptera värkligheten en att leva i en tro som inte stämmer. Sanningen och värkligheten vinner alltid i längden. Trotts att det man inte vet inte gör ont.
Att leva med svartsjukan gör att man många gånger tänker efter. Idag kan jag se och känna på en gång när en människa lever med svartsjuka. Vare sig det är den svartsjuka parten eller den som försöker sig leva med det. Att leva med en svartsjuk människa göra att man även lång tid efter alltid lever i en försvarande position.
Svartsjuka handlar inte om vad man vet eller inte vet. Den handlar om att man inte har tro på sig själv. Ändå är det många gånger där den märks som mest. Vem parade du med? Vad sa den? varför? Hur då? Hur många gånger? Varför.. Man blir redovisande. Eller blir man tyst för att slippa förklara, försvara. Det du inte vet mår du inte dåligt av.
Jag tror att om jag lever i ett förhållande och gör något som min partner inte skulle tycka om så får jag skylla mig själv. För det är jag som skadar mig själv, jag som måste lära mig leva med det. Om jag tycker om den jag lever med så vill jag inte göra något som känns fel. Om den jag lever med väljer att göra något som inte riktigt är rätt så måste ju den personen rannsaka sig själv och fundera på vad den egentligen vill. Helt klart är det svårt, för alla har olika värderingar om vad som är rätt och fel. Och vad vill man egentligen veta.
Vad vill du veta om den andras förflutna? Jag anser att jag vill veta det mesta.. för det är ju det som format denna människa. Vissa saker kanske kan göra ont. Eller gör ont. Dock ser jag att jag kan acceptera, bara att jag blir accepterad för den jag är. Det handlar om att vara ärlig. Förklara och förstå varandra.
Jag är frågvis. Det har jag nog alltid varit. I ren nyfikenhet och genom att jag älskar att veta. Se helheter och jag vill försöka förstå andra människor. Jag frågar och jag mins ofta vad det är människor berättat för mig. Människors levnadsöden och sätt att se på livet är bland det intressantaste jag vet.
När jag frågar saker så kan jag få veta saker som jag egentligen inte vill veta. Men jag får veta sanningen och vet då att det är något jag måste lära mig leva med, acceptera och ta som det är. När jag snokar runt på nätet kan jag även där hitta saker som gör ont. Där kan det lätt misstolkas. Olika tolkningar är ungefär lika svårt som värderingar och frågan om vad det är man vill veta egentligen.
Ibland är illusionen och drömmen väldigt trevlig. Men sanningen kan vara bra, att inse och lära sig leva med den.
Livet ska vara en balans.
Ibland är värkligheten så mycket bättre en mina drömma och mina illusioner. Det är därför jag tror att jag mår bra av att veta det mesta. I alla fall om det finns med i min värld. Finns med på min kognitiva karta. Besvikelser går oftast över. Sanningen kan göra ont.
En människa som levt med svartsjuka är färgad för livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar