bitterhet

jag är tillbaka till den negativa sårbara jag. den irriterade bittra som i allt utmynnar i en vilsenhet. jag betar sönder allt i minsta detalj och inser att jag ska hålla mig borta från livet. när jag analyserar saker kan jag ta bort det mesta. eller inte ta bort. men avstå just nu.
jag ser inte var jag ska. och ser inte fram emot något.
jag ser vad som kan göra ont och förvandlar mig själv till den svamp jag har en tendens att vara.
ingen är felfri. definitivt inte jag. inte vill jag vara det heller. men endå stör jag mig på dem som försöker spela det. de som tror att den obittra sidan är perfekt. kanske för att jag är avundsjuk. kanske för att jag känner mig ännu dåligare i deras glans. för jag är inte speciellt positiv.
jag har verkligen haft månader av uppgång. månader av ett leende ansikte och jag i mitt esse. då jag trivs som bäst. men genom det blir jag en mer rädd för det onda. trotts att jag vet att jag är stark nog att vända allt som gör ont ryggen, eller kämpa om jag vill, kämpa emot.
jag är så rädd att inte göra något hela tiden. så rädd att bara vara. rädd att något kommer ikapp mig om jag inte fortsätter hoppa framåt
men de är ju hoppa jag gör. de är väll bara att vänja sig..
jag hoppar fram i livet.