jag minns själv hur hur ont det gjorde

vi människor tänker ofta att man inte blir sårad av det man inte vet. istället för att ställa oss ansikte mot ansikte med det jobbiga så skjuter vi det gärna framåt. vissa gånger kanske vi vinner på det. sanningen kommer inte fram dit den gör ont.. men andra gånger kanske sanningen gör desto ondare när det gått en tid och det är synbart att vi inte fick veta frånbörjan.
jag har sätt ett barns besvikelse över att inte fått veta att hans far inte var hemma när han vaknade idag. hans arga tårar och den hur han för att demonstrera att allt är fel sätter sig emot allt och lite till. saken är den att jag vet att han inte skulle varit ett lykligare barn om han vetat att hans far inte skulle vara hemma idag på morgonen om han fått veta det igår. snarare hans sömn skulle ha störts pågrund av att han viste. så beslutet att inte brätta var rätt. men det fick mig att tänka på hur ont det gör att bli besviken. hur man faitas med sina tankar och försöker göra allt för att omgivningen ska veta att de gjort fel. att detta inte är accepterat.
och det spelar ingen roll att man är ett barn eller om man är gammal. bara att ett barn oftast visar sina kännslor lite mer på utsidan än en vuxen..
jag mins när min mamma inte berättade att min katt var överkörd förens en vecka efter.. och ja mins att jag fick veta flera dagar efter min morfars bortgång att han dött. det för att skydda mig. men mot vad?

jag fick ett leende och en "hi five" av den sårade pojken innan han sprang iväg och lekte med sina kommpisar.. hela jag blev varm innombords efter att ha känt mig som en hexa hela morgonen.