ensamheten

ensamheten. den som var så tydlig i england.
den finns. den tär.
det stör att inte vara ensammen när jag känner mig ensam. att ha folk omkring sig med alltid vara ensamen. då är du ju känslan de handlar om. men i teorin är jag också rätt ensamen. många av mina vänner har sina sambosar. de är jag glad för. och egentligen har jag ju ingen längtan efter det parförhållandet. men det skulle nog vara så mycket enklare
det där tvåsam livet har jag levt i och klarar det faktiskt mycket bra. jag vet att jag någonstans vill ha det. det där med att alltid ha någon som bryr sig och alltid få bry sig.
jag är rätt bra att ha andra sorts förhållanden. sådana som inte är riktiga. sådana som man inte finns för varandra på riktigt. men jag mår inte bra av sådana. trotts att jag tror mig tycka om dem. men att leva i ovissheten tar på energin. när man inte delar drömmar och planer. sen gör de i längden alltid mer ont. i alla fall åt något håll.
kanske är det tryggheten jag saknar från ett förhållande och drömmarna tillsammans, de där att bygga den där lilla stugan med de vita knutarna eller åka på den livs resan.
men jag saknar inte de där med att inte få göra som jag vill. saknar ingen bredvid mig i sängen.
fast de handlar nog om minnena. man lever ju efter erfarenheten, man vet inget annat en de man sätt.. svårt att förklara det jag menar nu.
jag är hellre ensamen en försvarar.
men just nu gör femtehjulet ont.
jag hatar det oxå.
var är det jag tycker om egentligen?
är jag ute efter det omöjliga som vanligt?