inte ens när jag skriker det högsta jag kan

sitter här och är frustrerad över mig själv. läser bloggar om folk som är nått. och jag vill vara nått. är jag en konstnär eller en matematiker. inte vidare bra på någon av dem i och för sig. människor då, ska jag arbeta med dem. om jag får hålla människor på behörigt avstånd så klarar jag ju det rätt bra. folk i allmänhet tycker om mig. jag är ju snäll. inget större hot.
trots att jag anser att andra är något. hur vet jag att de vet att de är något?

trotts allt handlat det mesta om att jag är rädd att välja bort. söker det perfekta. söker det jag vill välja och inte bryr mig att i det valet väljer jag bort. jo jag vet. jag har stora begär.

fast ändå. jag vill ju vara bra. det vill väll alla. titta på min mamma. hon och hennes barkverk. hon är ju verkligen hur tok bra som helst. det vill i å för sig inte medge och använda. ändå.

jag tror att jag har en inre dröm om att vara en konstnär. en dröm om att fotografera. få förmedla nått med en bild. att få beröm om en bild jag tagit klår det mesta.

allá vill ju veta att de är bra. helst bäst. det är ofta folk som säger mig att jag är bra. det finns nog bara två personer här i livet som skulle medela mig att ja var dålig. en av dem är ju jag.

mitt liv är ju som alla märker full av frustration just nu. nä, jag vet inte vad som ska hända med mitt liv. trotts det så vet de flesta att jag inte kommer sitta i Granbo så länge till just nu. kan någon tänka sig in i hur det är att bo i sina föräldras gästrum. som jag i å för sig har gjort om. gjort till mitt.

vad är det som ska hända nu. i natt är jag lite posetiv, i det negativa.
är det inte framsteg så sej?