Jag lyckades inte helamma Irma. Ett misslyckande. Ju mer jag läser desto större misslyckande blir det. Ännu kan jag vända allt och få igång amningen men hur mycket jag än vill så ger jag upp efter varje gång jag beslutat mig för att försöka. Allt sitter i mitt huvud och det som sitter i mitt huvud brukar jag på ett eller annat sätt alltid råda bot på. Dock inte denna gång. Hela grejen med Irmas mat och mage gör att jag får ångest. För henne finns de inget som skulle vara bättre en att jag lyckades få igång allt, men de är en kamp att komma dit. Just nu har vi en fungerande rutin med amning och flaska som jag trivs med. Ändå slutar jag inte läsa. Jag slutar inte tycka synd om flickebarnet och jag slutar inte känna mig rätt värdelös.
Var vill jag komma med detta inlägg? Ingen aning men jag har alltid ventilerat mig genom min blogg tidigare i livet så varför inte testa att göra det igen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar