ärligt

idag och i morgon är sådana dagar vi går ut i våra barndoms städer. träffar människor och standarsfrågorna ställs.. vad gör du idag? (är du mer lycklig en mig, har du kommit längre....)
efter att jag nyss fick ett psykbryt på min såriga panna, mitt ofärgade hår som inte fått den bahandling det vill ha (mamma har inget balsam hemma..) och den kropp som för en vecka sedan var helt okej.. (knäck och mammas chokladtårtor har förödande effekter..) så är ja nu tillfreds med mig själv.
jag har gjort valet att inte gå ut i min barndoms stad. inte idag. och det känns bra.. jag känner inet behovet av att möta alla. ställa alla de där frågorna och fundera på vilka de är man ska helsa på, prata med.. kanske till och med krama om.
jag åker nu och dansar och umgås med människor jag umgås annars.. de som jag inet heöver fundera på om de ser att jag ätit för mycket gott eller inte använt balsam. för de s¨åg mig förra veckan.. och de kommer se mig om en månad igen.
nästa jul kanske även jag vill gå ut i min barndoms stad.
men inte idag.