vad ska jag avsluta mitt hysteriskt bloggande år 2008 med..
jo varför inte det som jag idag funderar relativt mycket på. det som kommit in i mitt liv 2008.
dansens värld.. det oskyldiga flörtandet.
jag undrar, var går gränsen?
hur intimt får man dansa, hur mycket beröm och komplimanger får man ge. vilka ord får skrivas.
vissa tar mer en andra, tar försig. vissa ger mer.
hur ska allt tokas. vem är det som gör fel.
denna otroligt lilla värld kryper mig allt närmare, det går långt ifrån långsamt. det är trevligt, intressant, men ibland, på sätt och vis, skrämmande.
jag insåg tidigt att det ofta finns ett förflutet, en historier i bakgrunden.
alla känner alla. många har varit med i många år.
vissa människor är lite mer en andra. de syns mer, de glänser. andra hjälper dem upp på en pidistal. på en pidislal där de kan härja fritt... den friheten kan skada andra.
i en dans kan det förekomma mycket känslor, en dans kan väcka så mycket mer en ordet dans förklarar.
det gör att vi dansmänniskor är speciell.. vi har speciella relationer.
men jag tror långt i från att denna värld är human.
det sårar.. gör illa. skadar.
vems ansvar är det.
hur mycket längre får man gå i en dans en vad man gör i värkliga livet.. hur långt får man gå innan det går från att det är den påverkade fel till den påvärkandes .
hur mycket får man flörta och skada innan det är fel.
jag vet att det inte är lätt i vanliga livet.. jag vet att man tror saker och blir besviken även där. människor visar uppskattning.. tar en one night stand, skickar gulliga sms enbart för att få bekräftelse... för att sätta sig själv på en pidistal genom andra. genom att inte bry sig om att andra kanske far lilla.
det finns blåögdhet överallt.
men borde de inte finnas en gräns?
dansen kan efterliknas den estetiska klass jag observerade under min gymnasietid.. det finns många som vill stå i centrum. som vill vara bäst. som vill vara den utvalde. det finns inte alltid platts för alla...
jag har haft tur. jag har genom mig själv och genom hjälp kommit in mig i dansens värld.
dock känner jag att jag står utanför.. på samma sätt som jag stod utanför det vanliga livet.
jag förstår inte det där med den oskyldiga flörten, jag har svårt att hantera människor som bara tar försig utan att bry sig om de splittrade hjärtan de lämnar efter sig.
okej en gång, möjligen två.. men sen?
jag har nyligen hört en jämförelse mellan dansen och en gymnasieskola, bara att vi är placerad på olika plattser i ett avlångt land. det ligger ändel i den jämförelsen.
men en sak är säker, jag tycker om dansens värld så mycket mer en vad jag någonsin tyckte om min tid på gymnasiet
jag har detta år, tack vare dansen, lärt mig krams,
skrattat tusen gånger mer en vanligt,
sätt så många nya plattser,
fått en känsla att jag hittat en del av mig.
tack för det...
och ett riktigt GOTT NYTT ÅR nu på er ALLA vare sig ni är dansnarkoman eller inte!
min blogg hade inte varit något utan er...
1 kommentar:
"borde de inte finnas en gräns?"
Jo, men agerandet är inte olagligt, och det finns alltid människor som hävdar att de är fria att agera som de önskar. Det enda sättet att motverka de negativa konsekvenserna är "social kontroll". Många klagar över att dansvärlden är liten och att rykten sprids. Men de som klagar är ofta de som själva rör sig över eller nära den etiska gränsen för hur man bör bete sig på dansgolvet.
Men det är inte lätt att vara en utåtriktad människa i dansvärlden heller, man kan aldrig förutse hur ens agerande ska tas av den som drabbas. Man vet inte vad han/hon har med sig i ryggsäcken.
Gott nytt år, Susanna!
Skicka en kommentar