det var i den lilla lägenheten på lärovärgskaten.. jag låg helt förtvivlad i sängen och grät för att jag inte var bra på något. för att jag ville känna mig bäst. jag mins smärtan i bröstet över att inse att jag aldrig skulle kunna mäta mig med någon och känna att det var jag som var den som var bäst.
jag minst dock inte hur jag började älta det den gången. jag mins att jag gick igenom allt och han som satt på sidan i sängen var helt maktlös över min förtvivlan.
saken är den att jag idag har ett anat livs perspektiv. jag vet att jag inte måste vara bästa för att duga. jag vet att jag duger som jag är. men ändå känner jag fortfarande igen den där smärtan över att aldrig få känna sig riktigt bra. att få höra hur bra alla andra är. och att jag måste acceptera att min lott i livet är inte den att vara bäst. den är den att vara jag.
men jag mins känslan när jag lyckades med min vattenskidåkning i söndags. felfritt. startade som om jag inte gjort annat och slutade utan att ens blött huvudet inglidande på stranden lagom stolt och med imponerad engelsmän runt mig.
då var jag lite bra. det tyckte jag om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar