att måla in sig i hörnor

jag skrattade gott i skelleftå när andra pratade lite för mycket.
bara att inse att vi är mer lika på fler plan. vi pratar för mycket.
om fel saker.
saker som är kul att prata om.. men som i efter hand inte alls känns speciellt roliga när man ska stå för konsekvenserna.
den här dansvärlden kryper sakta (eller tok fort) sig på.. alla känner alla. eller inte riktigt. men vem du en träffar så känner den personen hälften av alla dansare du känner.

jag harvid ett tillfälle råkat nämna att en person inte var ensammen på den damens favvo lista.. räckte ut tungan för att vara lite stygg. denna person som pratar minst lika mycket som jag frågar så klart damen i fråga.. och nu sitter jag där. för jag skulle ju inte sagt något till någon. inte alls. för jag visste ju inget. men de gjorde jag.
och nu känns dansvärlden liten och trång. alla känner alla och alla vet mycket. för mycket.
jag observerar och frågar. får svar jag inte ska föra vidar..

men som alltid pratar jag för mycket.
har alltid gjort och kommer trotts min medvetenhet alltid göra det.
vet inte om de är positivt eller negativt att hitta sin gemlika i alla lägen...