barndoms vänner. det är något speciellt med dem. något alldeles extra. sådana vänner som man inte pratat med på hur många år som helst, men ändå kan träffas och prata i timmar. som om de var igår.
nog för jag och fröken berglund håller koll på varandra. dels genom våra pappor, de hårt slitande bönderna. och dels bloggarna.. men annars så var de länge sedan vi bara var hon och ja..
jag brukar säga att jag trodde jag skulle bli vuxen. varje dag försvinner mer och mer av den tron.. jag kommer aldrig bli det. om anna fortfarande, som blivande mamma, är nästan samma person nu som när vi var tio och lekte i liften i norllandsporten.. då behöver ja inte tro på nått vuxen liv längre. det finns ju inte.
Tack för en mycket trevlig kväll anna, med hundar.. =)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar