mina tankar i natten

Ligger i min säng. Ligger i min säng och tittar på vackra människor. Mina människor. Mina vänner. Skrattande andsikten. Leenden som ger minnen. Minnen av en tid. Tiden i Brighton. Brighton, min stad. Mina bilder.
Funderar på vad som har förändrats på dessa sju månader. Idag sju månader. Sen den natten jag i min snålhet gick upp för alla backar med mina väskor. När dörren öppnades av två kaniner. De två vackra flickorna som skulle bli min en del av min familj för sju månader.
Men med facit i hand har deras liv förändrats mer en mitt. De gick från två party brudar till två pyjamas tofflor. Två tjejer som, när jag kom, lugnt kunde clubba och sitta på puben sju dagar i veckan, som nu tycker de är mycket bekvämare att ligga hemma i en trygg famn med pyamas på en att springa på stan med högklackade skor.
Vad har hänt med mig då. Nått måste ha hänt. Hur har jag förändrats på dessa månader. Efter alla timmars springande efter havet. Alla timmar på H&M. Alla timmar i brightins alla pubar. Har något annat en min garderob förändrats.
Har jag fått ett mål med livet. Fått någon klarhet. Nej, inget konkret. Men jag har nog kommit en bit närmare mig själv.
När jag förklarade för en tjej på jobbet igår varför jag gör detta så kändes det så rätt. Det lät verkligen som om jag vet vad jag håller på med. Vad jag ska och vad jag lämnar, och det viktiga, varför jag gör det.
Men saken är nog den att dit jag vill är inte så enkelt som det låter, för jag vet inte var det finns. Jag vet bara ungefär vad det är. Det har gjort att jag vet att jag inte ska vara kvar här. Tror även rädslan att bli just kvar för att jag vill här ifrån. Rädslan att fastna. Rädslan att hitta något så jag inte kommer här ifrån. För jag vet att det inte är här jag vill vara tillslut.

Hade min sista middag med min familj i baltic sea palace igår. Kristyna gjorde förätten, David huvudrätten och john efterätten. Stina och jag kom lagomt berusade hem och stina höll definitivt med snacket. Jag kommer sakna dem så mycket. Jag kommer sakna det jag hatar. Men jag vet att jag inte har en riktig plats, jag vet att jag gör rätt, men endå. Jag kommer sakna dem. Krisyna försökta få mig att berätta om det bästa med tiden här. Och ärligt så vet jag inte. Kan inte sätta orden på nått speciellt.
De pratade om min engelska. Som fortfarande i mig är långt ifrån bra, men som jag idag inte tänker på. Jag pratar engelska med alla. Det är det språket jag använder. Jag funderar inte längre. Vet inte om jag tänker på engelska, men förmodligen gör jag det.
Det är nått jag kommer att sakna. Svenskan är mitt modersmål. Det språk som alltid kommer vara mitt. Men engelskan är ett bevis att jag kan. Jag kan klara mig, jag kan lära. Det är ett språk som har ord som inte svenskan har. Det språk jag har varit så rädd för, som har kostat så mycket smärta. Jag kan fortfarande inte skriva. Men det är mitt nästa mål. Att lära mig skriva så jag kan kommunicera med alla mina brittiska vänner. Att jag ska kunna hålla kontakten med mitt liv i england. Med alla andra förutom stina, för hon är inte en del av brighton. Hon är en av mina bästa vänner. Som är en del av mitt liv, inte bara endel av Brighton.

Många får ett liv som man inte blandar med sitt vanliga liv, sin uppväxt och med sitt liv hemma när de varit här. Jag tror inte jag fått det, jag har fått en annan susanna, den susanna som har klänning Men jag sminkar mig fortfarande inte varje dag och tar fortfarande inga droger. Har fortfarande inge skulder.
Jag har kanske blivit mer säker på min stil. Blivit lite mer jag, vet mer vad jag vill bära och inte. Har inte samma rädsla av att vara den jag är.
Musiken har nog också förändrats. Inte till vardags. Men att jag skulle kunna stå och dansa till hard funky hous musik trodde jag inte. Men jag kan, och jag kan till och med tycka det är sjukt kul.

Men ensamheten tär. Jag är i behov av mer uppmärksamhet en jag får. En trygghet och närhet. Leds på medlidande och komplimanger jag inte tror på.
Leds på att inte besvara de jag får. Leds på att inte kunna ge. Att inte behövas. Känna sig behövd och riktig.

Jag behöver utvecklas. Lära mig saker. Göra nya saker. Vara aktiv. Vara duktig.
Jag behöver pirr imagen, använda kroppen, höga hastigheter. Nya upplevelser. Frihetskänslan och välbefinnandet att detta är anledningen varför jag finns. Detta ögonblick vill jag inte byta mot något annat.

På något sätt vet jag vad jag gör, vet vad jag vill. Men jag är ingen mindre eller mer en den jag är.
Förvirrad. Negativ Osäker. Ensam. Impulsiv.

Men jag lever och jag ska utforska livet.