alla andra är bara så mycket bättre en mig

vad skriver man i en blogg och vad skrivar man inte.
om man har en hemlig blogg kan man skriva vad fan man vill, om man som jag inte har en så speciellt hemlig blogg.. mer en att de inte är så många som läser den då kanske förståss.

men mitt liv suger. och det är så sant som det är sagt.

det är inte synd om mig. inte alls. jag har de så otroligt sjukt bra. underbara föräldrar som skulle göra allt för mig. frisk kropp om man bortser från konstiga fötter, händer och en hals som det växer saker i. jag har alltid kunnat göra vad jag vill. jobbat rest och pluggat. jag har mina riktiga vänner. jag saknar då definitivt inget materiellt i livet.

när jag väl pluggar så ser de inte bättre ut en att jag på nått märkligt sätt alltid klarat mig. när jag arbetar så tycker alla på något sätt alltid att jag gör bra ifrån mig, jag klarar alltid allt, trotts klagomol om att ja inte kan. jag ror alltid allt iland.

men jag fastnar aldrig någonstans. jag hittar aldrig något som är jag. något jag känner att det här är ju rätt. det är inte det att jag inte gillar dessa saker, det finns alltid något i mig som älskar det.
läsa, resa, åka skidor, sälja, lära.. designa. men det finns inget som håller mig kvar.

det mest kusliga som jag tänkta på denna vecka är att när jag avslutar något så är alla alltid så förstående. de höjer mig till skyarna att jag med mitt sätt att vara, att jag verkligen är bra. att jag kommer bli något. men att just detta inte passar mig. att detta är förlitet för mig, eller fel på nått sätt, eller som en kvinna i linköping sa. du ska inte vara ekonom. du ska bli något roligare.

men vad?

det har ingen någonsin något svar på.
inget svar som jag känner att jag kan identifiera mig med.
när människor pratar med mig idag så känns de som om de tror jag är nitton.
för jag är i samma stadie som en nittonåring.
men jag är inte nitton längre.
och jag känner mig inte som nitton på en fläck. mer en möjligt vis det att jag vet lika mycket idag vad jag kommer bli när ja blir stor som då. eller, nej nu hade jag fel. då visste jag så mycket mer. kanske de som är skillnaden på mig nu och mig som nitton. då skulle jag bli något. resa ett år, plugga engelska och sen bli något.

idag pratar de som är yngre en mig med mig som om jag är yngre en dem. "du vet, jag viste inte heller, men så plötsligt började jag på nått och så blev allt sååå bra".
men jag har testat de med. att bara börja. de fungerar inte.

är det jag som är felet? jag som aldrig blir nöjd.

när man är lika gammal som mig så har man något. en plan. ett jobb. en lägenhet. partner. en vardag.
man är på väg att bli något.
gör saker för att de e de man ska ha gjort innan man skaffar villa, volvo, hund.
reser, pluggar..

jag säger inte att de bara är jag som är villsen. för då skulle jag ljuga.

men jag känner mig villsen, ensammen, motivationslös och tron på mig själv är svårt rubbad.

jag känner mig inte bara som mitt eget problem utan också andras problem.

ett problem.

det är här jag kommer till min rubrik, alla andra är så mycket bättre en mig.
det är så det känns.
min så kallade självkännsla är svårt kluven.

jag trivs inte med mig själv. min vilsenhet och min just nu totala ensamhet gör att jag går sönder. jag gårsönder medan jag lär mig. för trotts att jag inte gillar mig själv så är jag idag mer säker en någonsin att jag är som jag är, tyck om mig eller skit i det. försök inte förändra mig så jag inte bli jag. trotts detta så är jag aldrig bra.

jag bor med två par. de ger varandra komplimanger, säger kärleksfulla ord, ler och skrattar, kramar och ser bara varandra.

själv rycker jag till och blir som sten om någon ens lägger en hand på min axel. om någon säger nått snällt så känns det som de gör det för att jag ser så liten och sorgsen ut.

för att växa måste man vara någon. måste känna att man har en betydelsefull plats. vara behövd. bli sed. i ett förhålande, för en vän. på ett arbete.

mitt liv är rätt dött när de gäller komplimanger. både de jag får och ger.

mina foton är de ända jag fått komplimanger för de senaste månaderna.
men i mitt fotande känner jag mig inte tillräklig. jag är inte duktig nog.
å så är väll fallet.

men man behöver minst tio komplimanger för att ta ett steg upp, men bara ett negativt ord för att falla.

just nu, i denna minut i ett kök på queens park road så är jag inte de jag vill vara.
jag föraktar min kropp.
känner att jag får skylla mig själv att allt är som det är.

jag är till och med avis på de som ligger i sängen och sover, de som vet vad de ska göra imorgon.
de som ska göra nått vettigt. eller ovättigt för att de kan.

jag är ingen och ska göra inget imorgon.