Att de aldrig går att förutspå känslor

Var det såhär allt skulle kännas. Var det såhär det var att vara just här. En mittpunkt i livet. Ett stort vägskäl. Ett av de största.
Hysterin är mindre en jag trott. Glädjen lika så. Ett grått dis har infunnit sig.
Frågar mig om det är det överlevnadsförmågan hos mig som ser ut så här.
Jag är rädd för saker. Men inte de som kanske skulle vara de väsentliga.
Jag upptäcker saker jag inte bryr mig som, som tidigare tog min energi och mitt intresse.
Inser andra saker som är nya. Som gör att livets spegel ser annorlunda ut.

Sitter på sängkanten till en upp och nervänt lägenhet.
Det gråa tar över och jag orkar mig inte ens ut på en löprunda.

Allt har sin tid.