Att vinna över sin feghet

Jag kan nog i vanliga fall kalla mig rätt tuff. I alla fall när det gäller äventyr, höga höjder, höga hastigheter mm. Trodde tills forspaddligen förra helgen att jag har någon sorts rädsla för vatten. Men så var nog inte fallet.. inte alls. Något är det dock, när det häller att hoppa från höga höjder. Vatten och hoppa i. De finns någon spärr där. Stod en längre tid på en klippa sent i går kväll. Funderandets över varför jag inte bara slängde mig i. Hur jag en försökte komma på någon anledning att min puls ökade och att det pirrade i magen så kom jag inte på annat en att jag var en fegis. Att jag var rädd att ånga mig när jagväl hoppat, innan ja landat i vattnet är kanske anledningen. Men den känns lite diffus
De tog många minuter. Lång tid. Men tillslut insåg jag, att jag aldrig skulle gilla stället (Länna utanför Uppsala) om ja inte kastade mig i. Så jag gjorde det.
Och hur läskigt jag än tyckte dessa fjuttiga meter kändes när jag stod och velade på klippan. Så var det helt underbart när ja väl hade släppt klippan under fötterna. Vattnet slog mot kroppen och kändes inget annat en hemtrevligt och varmt.