varför så dum?

jag trodde att jag dansade för att höja mig själv.
självklart dansar jag för att det är kul, känslan är fenomenal och själva atmosfären passar mig utmärkt. jag har blivit mer kroppsnära och jag kan verkligen härja en hel helg utan alkohol.
men... jag har dumma tankesätt. jag med många andra.
jag försöker hela tiden hitta saker som bevisar att jag inte är bra. att det alltid finns människor som är bättre en mig. jag bevisar för mig själv att jag är utbytbar, att ingen skulle sakna mig den dagen jag försvann. och detta, detta är dansen helt ypperligt bra på att göra. eller människorna inom den. den hjälper mig att bevisa att det alltid finns människor som är bättre en mig. så jag hela tiden kan köra min kära misshandlade självkänsla i botten, om och om igen. jag vet att jag inet kan vara bäst. men de kan vara bra att få känna sig bra ibland.

hur nu detta yppar sig. du ser själv vilka killarna springer efter. de berättar hemskt hjärna vilka som är deras favoriter. i vilken annan värld finns detta?
du kan helt klart se i en kille du bjuder upps ansikte när han "missar" någon bara för att du bjudit upp. och jag lovar att det bara är i dansens värld jag varit med om att någon rakt ut medelat att nu missade jag henne oxå. och där står man på sidan om och känner sig liten och värdelös. säger snällt tack för att du står ut med mig.
dansen är den absolut bästa plattsen att jämföra sig med anndra och få svaret: ja du är sämst lilla vän. alla andra har killar som helst dansar hela kvällen med dem, om inte det. i alla fall tolv danser i rad. medan man själv får vara glad om de fortfaranade ler efter fyra låtar.

och när jag vill att hela världen ska berätta för mig att jag är sämst så gör den vackert det. och jag skulle aldrig upptäcka de skyddslappar för ögonen som täcker det som skulle göra mig glad. ibland ser jag det.. ser jag och lyfter, lyser och strålar. andra gånger gör jag även om det goda till något offrande. att jag får mer en en dans för att de inte vill göra mig ledsen. eller ha ut något annat av det hela.

det absolut sämsta är när någon berättar för mig att jag dansar med dig trotts att den eller den ville dansa med mig eller var på väg att bjudas upp mig. ska jag vara tacksam då?

detta skulle ja kunna vända fram och tillbaka i en hel bok.
och jag fortsätter vackert dansa. det är märkligt det där.
och tyvärr kan jag aldrig säga att jag aldrig gör samma onda mot någon annan.