minnen

jag försöker minnas. minnas de goda. det roliga. det speciella. det fina.
det är konstigt. men den första tanken jag får när jag tänker på min farmor, idag snart en vecka efter hennes bortgång är hennes kjolar, höcklen och skor. men även ett kort, ett kort som hon en gång visade mig. ett kort på sig själv som barn, på henne och en räv. ett i minnena vackert svartvitt foto. foto från svunnen tid.
det finns så mycket som försvinner. historia. kunnande. min farmor och varit borta i många år. hennes bortgång framkallar ingen direkt saknad.
jag försöker ändå minnas det goda. det fanns sådant. inser idag att jag är så glad för att jag under hennes första sjukhusvistelse av den första hjärnblödningen stannade till hos henne varje gång jag cyklade till stallet. dessa möten. de gjorde att även jag har ett känslomessigt gott minne av min farmor. den runda kärringen från svenols.
hon som format mig att känna delade kännslor för julen.
hon som älskade min första pojkvän mer en hon någonsin älskade mig.
eller vad vet jag..
ju mer jag tänker, ju mer inser jag att jag inte vet så mycket egentligen.
det ända jag vet är hur känslorna innom mig känns.
jag ser att jag velat lära känna min farmor, jag ser att jag velat lära mig saker min farmor kunde.
min sorg till min farmor finns. men den ligger inte på det onda planet.
livet går vidare. vi accepterar.
men jag tror inte på att glömma.