Det perfekta foxen, att söka

Nej jag är för mekaniskt känslomässigt fel.
Jag är en sökare, genom att vara sökare så söker man naturligt hela tiden något annat. Bättre eller annorlunda.
Under mitt första år som dansare har jag därför utforskat en hel del. Jag har varit på alla stora event. På sjukt många platser i sverige och jag har under året testat att dansa med väldigt många olika dansare. Jag har gjort allt jag kan får att nå det optimala. Som alltid. Men som alltid så har jag en känsla av att jag missat något. Missat något som alla andra talar om, eller inte bara talar om, jag kan se det i folks ansikten.
Jag har aldrig varit i den absoluta trans som folk säger att den perfekta foxen ger. Jag har aldrig fått försvinna in i någons armar en hel kväll och bara fått känna en total tillfredställelse. Total säkerhet och total avslappning. Aldrig fått slippa oroa mig över hur jag ska finna någon att dansa nästa dans med. Alltid fått känt att den jag dansar med hellre eller lika gärna dansar med någon annan. Aldrig fått dela den känsla med någon att denna kväll är vår, den delar du och jag. Det handlar inte om att ingen skulle vilja stå ut att trampa runt med mig en hel kväll, för det tror jag det finns människor som skulle. Det jag söker är den delade känslan.

Och nej, det är inget jag stävat efter var eviga dans. Har många gånger tänkt att det skulle vara helt otroligt tråkigt och enfomigt. Hur underbar är tex. inte en mara där man byter från den ena helt magiska dansen efter den andra, och hur magiskt är det inte att kunna byta partner och känna känslan att just denna kväll fungerar allt.
Men bara för en kväll.. att få känna sig speciell och känna den totala hänförelse där tid och rum försvinner med en och samma människa en enda kväll. Det skulle jag vilja.

Men som sagt, det kanske är nått mekaniskt känslomässigt fel på mig eller är jag helt enkelt inte tillräckligt duktig på att dansa.

Har funderat på om allt det där jag söker kanske har med annat en dansa att göra. Att de har med en kroppslig reaktion mellan två individer att göra är jag säker på. Det kanske handlar om att man ska vara annat en bara danskär. Det kanske ska vara en annan förälskelse en bara den som dansen medför.
Då kanske jag måste sluta söka och fortsätta njuta av det dansen i all säkerhet kan ge mig, i alla fall en perfekt danskväll. För något har jag ju funnit i dansen.
Den totala känslan att jag har hittat en del av mig.