stopp stopp stanna

vad är allting värt.
i mina ögon är inte människorna runt mig så mycket med intelligent en mig. de har kanske mer vetande, mer erfarenhet. men jag är inte så mycket dummare en dem.
det är nog därför jag har så svårt att acceptera att jag inte kan. därför jag kämpar. men vad är det värt?
Den frustrationen jag känner just nu går inte att beskriva med ord. frustrationen över att inte klara det jag ser att jag måste klara. det andra klarar så lätt.. men även det andra tycker är tok svårt. det toksvåra blir som en mur. muren blir högre ju längre in i studierna man kommer.. det krävs mer.
Det krävs mer vetande, vetandet är intesant, jag älskar att lära, få nya perspektiv och lära mig om saker på vår jord. men för att få läsa, lära måste jag klättra på muren. muren som växer.
Jag den frågvisa lilla jag. Vill ju veta mer och mer.. vill ju lära, utvecklas och få nya mål att jobba emot.
Men för att få det.. så måste jag kunna skriva, applicera och prestera på ett sätt som jag inte klarar.
Inget är nytt.. inget, jag fungerar som jag alltid gjort. men med jämna mellanrum så tror och hoppas jag på att jag inte har de svårigheter jag har. att jag är som mina vänner och bekanta. att jag kan det jag vill kunna. att allt handlar om att kämpa. jobba och slita.. mer energi, mer tid... mer... hur mycket mer är det värt att försöka vara som alla andra.
(jag vet att jag inte är ensammen i världen...)

Funderar om hur allt hade varit om mitt fel hade varit synligt. hade jag accepterat det då. om ja bara hade ett ben. för ett förlorat ben är förlorat. då måste jag väll trotts smärta och sorg över det förlorade måste jag väll acceptera.
hittills har jag bara bevisat.. bevisat att mitt handikapp inte stoppar mig. att det som inte syns finns inte. jag klarar allt alla andra klarar.
i grunden ska ja inte kunna skriva det jag skriver idag.. jag ska inte kunna läsa allt jag läser. men de kan jag.. varför ska ja då ge upp någon annan gång? kan inte jag klättra över alla murar?

stopp stopp stanna. hur ont får det göra. hur ont ska det göra.

jag måste någon gång få känna mig ducktig av andra anledningar en att jag övervinner en del av mig själv..
jag tror jag börjat fatta varför jag älskar att dansa.. älsar att fota.
där stoppar varken min hjärna eller mina dumma fötter mig
(fötter är en annan dålig saga om susanna).