nej tyvärr jag vill inte lära känna dig

Har du någon gång kännt att du haft en bild av en människa. en illusion som senare helt försvinner när du lär känna eller bara pratat med personen i fråga. De kanske inte allt är som den person du vackert fantiserat att de är.
I många fall kan jag nog göra människor omänskligt bra. Min förestälning är en del av den lilla drömvärld jag vill leva i. Men som jag syniskt nog vet att den inte exsisterar. Men för det vill jag inte släppa hoppet.

Så är det med många av människorna jag möter på dans. De är i många fall från början bara ett ansikte. Man ser dem på dansgolvet och ser hur de rör sig. Dansar med dem och bygger genom det upp en bild. Efter som den lilla dansvärlden jag är i är så pass liten så vet man oftast var de bor och något mer.. men ändå bildar man sig sin egen lilla bild. En bild som passar i ens fantasi värld.

Jag tror att den första förälskelsen även bygger på detta. Man bygger upp en felfri person av den människa man ser framför sig.. och man faniserar tillsammans ihop hur bra man passar ihop. När värkligheten kommer ikapp är inte den alltid lika vacker. Inte lika passande.

De människro som jag möter på dans är alla vanliga människor de med. med samma bekymmer och baksidor. De är inte så sjukt lyckliga eller så extremt självsäkra som jag kanske vill att de ska vara.

därför funderar jag på om man kanske inte ska lära känna precis alla.
låta drömmen och fantasin vara kvar lite i alla fall.

Eller kanske jag ska läsa en bra bok... för huvudpersonerna i den får jag ju bestäma exakt hur jag vill att de ska vara. och de finns ingen annan än en film regisör som man grusa mina illusioner.. och jag hoppar ju helre en film än att lära känna en ny mysig människa.